Att rehabilitera ”kroniska” fånghovar och hovar som kanske ser fina ut men har blivit för stora. Som vanligt är det traditionen som har legat ivägen för framgångsrik rehabilitering av kroniskt deformerade hovar.
Det finns en traditionell regel som säger att man inte får verka förbi den ”vitalinjen”. Den vitalinjen är hornväggens innersta vita kant, den är inte mer än 1mm bred och alltid vit på alla hovar. Den är inte fixerad vid någonting som är fast förankrad till någonting utan sitter bara i den flexibla hovväggen som har en flexibel infästning i hovbenet och produceras till största delen från kronranden som bara sitter fast i hud.
Hovbenet och strålbenet är de enda delarna av hoven som har kontakt med skelettet, och är de enda delarna av hoven som inte förändrar form under den vuxna hästen liv. Alla andra delar av hoven är flexibla och mjukt kopplade tilll hovbenet.
För att hoven ska vara ansedd som frisk så krävs bland annat att hovväggen är parallell med hovbenet (annars heter diagnosen ”hovbensrotation”). Detta betyder i praktiken att hovkapseln måste vara så liten som möjligt (den kan ju inte gärna vara mindre än hovbenet.) Om hoven skulle tillåtas bli större än tajt passform på hovbenet så ökar brytkrafterna som leder till smärta, deformation och försämrad funktion.
Eftersom hovens väggar har en vinkel ut från hovens centrum så kommer hästens vikt i kombination med motsvarande marktryck hela tiden trycka hovväggarna utåt. För att undvika deformation av hovkapseln så måste den hållas så liten som möjligt så att dessa brytkrafter inte överskrider hovväggens flexibla infästnings kapacitet. Kom ihåg att hovväggen hela tiden på grund av tillväxten är på väg nedåt så den kan inte vara permanent fäst vid någonting. Om den kan växa nedåt så kan den naturligtvis flytttas utåt, eller till och med uppåt i extrema fall.
Sulan produceras bara direkt under hovbenet så om hovkapseln skulle vara större än hovbenet så måste sulan töjas ut för att nå till hovväggen.