3V-Metoden. Verka Varje Vecka.
Med 3V-metoden kan hästägare skapa finare barfotahovar än alla de duktigaste proffsen kan med någon annan metod.
Förklaringen till detta påstående är att med 3V-metoden jobbar du med naturen medan alla betalda hovvårdare jobbar mot naturen (om du inte betalar dem för att komma minst en gång varje vecka).
3V-metoden handlar alltså om att korrigera små detaljer ofta. Att med fina sidan på raspen utföra det slitage som borde ha skett naturligt om hästen hade levt ett naturligare liv. Hästen skapades ju i en miljö av savann eller stepp där marken bestod av grus, inte bördig jord täckt av tjockt gräs. Varje gång en hov sattes ner sjönk den ner i gruset som då nöttes hovens utsida till skillnad mot idag när hästen möjligen springer en bit på en grusvägsom bara nöter hovens undersida. Eftersom hästen levde i grusmiljö under många miljoner år (Nevadamustangerna gör det fortfarande) så har hovarna utvecklats för att klara, och därför även kräva, nötning/avfasning av utsidan vid varenda steg. Om detta inte sker så blir hovarna bara större och större, plattare och plattare, känsligare och känsligare. (Vad som då händer inuti hoven kommer vi naturligtvis till senare i utbildningen.)
Att sköta barfotahovar enligt ”3V-metoden” är så enkelt att alla klara det. Det tar bara några minuter och det är inte jobbigt. Jag vet att det finns massor med ”besservissrar” där ute som hävdar att hovvård är komplicerat och att det inte går att lära sig på ens på en helgkurs men om man verkligen vore tvungen att jämföra en massa vinklar och mått, både här och där på hästens kropp, för hjälpa hästen att skapa fina barfotahovar så undrar jag hur vildhästarna klarar det. Det är rehabilitering som kan vara komplicerat, som att återställa hovar som har lidit av ”kronisk-fång och hovbensrotation” i flera år, men hovunderhåll är enkelt. Busenkelt faktiskt.
Hemligheten med enkel och effektiv hovvård är egentligen en självklarhet. Hovens tillväxt anpassar sig i möjligaste mån, naturligtvis, efter slitaget. Hur skulle annars gå för vildhästarna? Haken är bara att anpassningen är ganska långsam och klarar inga abrupta förändringar så under tiden den sker måste det finnas en stabil och för hoven acceptabel grundform att bibehålla. Så länge tillståndet hela tiden varierar för mycket (växer utan slitage i flera veckor och sedan plötsligen minskar drastiskt vid ett verkningstillfälle) finns det inte någon möjlighet för tillväxten att anpassas.
Om du har ridit mycket en vecka så kanske det knappas finns någonting att korrigera vid veckans verkning men om du inte har hunnit rida lika mycket som vanligt så finns det nog mer att putsa bort.
Det är inget problem för friska hovar att klara slitaget av fler mils dagliga springturer men det bygger på att hovarna har rätt form och har fått vänja sig successivt vid den typen av liv. Om du plötsligen bestämmer dig för att rida ett 160 km långdistanslopp eller ta en tvåveckors ridsemester på blandade småvägar så bör du däremot överväga någon slags slitageskydd (men snälla välj inte gamla traditionella tjocka järnskor för det finns så många så mycket bättre alternativ i både metall och plast, både avtagbart, pålimmat, och fastspikat).